Varför mår vi så dåligt?

Mannen harklar sig för att göra sig redo för ett nytt försök. Det ser ut som om han tar sats, en gång i tiden så fanns det nog pondus och självförtroende att hämta ur hans ansats. Men nu kommer rösten ut gäll och klagofylld.

”Skulle du kunna flytta på dig så att jag får plats?”. Några få huvuden lyfts från sina telefoner. Kvinnan i hörnet är i alla fall en av dem. Hon ser irriterad ut, uppenbarligen stör han henne. Det tar ett tag innan hon förstår att han vill att hon ska flytta på sig för att göra plats åt hans rullator.

Jag står lutad mot en gul stolpe och betraktar scenen med stor sorg i mitt hjärta. Om du undrar så befann jag mig på tunnelbanan vid 16:00 snåret. I princip varenda en i vagnen hade blicken fäst på telefonen. Viljan att komma fort fram var omöjlig att ta fel på. Viljan att se på varandra som medmänniskor var som bortblåst.

Du undrar varför vi mår så dåligt när vi har det så bra? Men när jag åker tunnelbana undrar jag hur bra vi mår egentligen. Runt omkring ser jag spända ansikten, tid och telefon tycks vara en stor bov till vårt lidande som skapar stress, som skapar egoism och oförmåga att notera ens våra äldre. Kvinnan på tunnelbanan kunde varit jag för några år sen då mina dagar handlade om att passa tider och svara på mail i telefonen. Nu vill jag inget annat än att finnas där för henne.

Jag träffar nästan dagligen klienter som lider av stress och tankar om hopplöshet trots att de påstår att de så bra.

Ekonomisk trygghet är ingen garanti för att du får dina känslomässiga behov mötta. Att passa tider och kolla på din telefon räcker inte som livsuppgift. Jag är övertygad om att det finns en längtan efter något annat inom dig.

Var inte det själva essensen i Madmen; Så dåligt det gick för Don Draper desto bättre det gick.